Idrott - bara på skoj, eller?

Idrott är roligt. Idrott förbrödrar. Idrott uppfostrar. Tja, kanske. Men är idrotten för allvarlig ibland? Tas den på så stort allvar av vuxna ledare så att barnen inte tillåts att ha så roligt. Får alla spela lika mycket i lagidrotter eller toppas det för tidigt? Jag är av åsikten att idrott SKA vara roligt. Det ska inte spela så stor roll om man vinner eller förlorar så länge man gör det med ett leende. Ett lag som bara vinner och vinner, men utan glädje i laget - är de verkligen vinnare?

Jag älskar verkligen att se andra människor lyckas. Finns ingenting som berör mig mer. Som gör mig lyckligare. Gåshud och tårar. I dag spelade min son fotboll med sin klass. Han hade roligt. Han var duktig. Men jag anade en viss "de bästa får spela mest-filosofi" i laget och det gör mig lite illa berörd. Kanske är jag för subjektiv. De allra flesta verkade trots allt bara ha roligt. De vann, spelade oavgjort och förlorade. Inga sura miner och inget överdrivet deppande. Fint väder och motion är en perfekt kombination. Summa summarum en riktigt bra dag.

I morgon är det dags för dottern som spelar i ett blandlag med ett år äldre spelare. Ska bli roligt att se. Och jag vet att filosofin är att gå dit bara för att ha så roligt som möjligt. Jag vet också att dottern är en jäkla vinnarskalle som helst vinner. Och vem gör inte det?

Det är inte lätt det här med idrott...
Hur skulle det vara om alla vann hela tiden? Inga förlorare, utan bara glada vinnare???

Pingismatch i ett varmt Grekland. 100% roligt, jag lovar!